Underbara vinterland!
Vi kunde bara inte motstå att gå ut idag, solen strålade och snön gnistrade vackert!
Så på med alla 20 lager kläder, jag började med Frank och sen skulle jag ta på mig själv i high speed, och när jag vänder mig tillbaka till Frank så finner jag detta:
Jag visste att han va trött men trodde inte han skulle somna innan vi kommit utanför dörren :-))
Nerpackad och redo för prommis i snön!
Promenerade mot sjukhuset och passerade ingång 33, (alla mammor vet va det är) nämnligen förlossningen.
Lite minnen från Franks förlossning ploppade upp i huvudet och jag kom på mig själv att jag faktiskt log. Det är ett gott tecken, har kanske inte uttryckt det innan men Franks förlossning var JOBBIG, och då menar jag alltså allt fram till snittet. Fick ju inte känna på den värsta smärtan kanske (vilket jag är glad för idag) men det var mentalt påfrestande att ha värkar i 42 timmar.
Efter en stund så vaknade Frank och satt och spejade i vagnen.
När vi nästan var hemma så mötte vi en äldre man som kom gåendes med en rullator och man kunde se på långt håll att det var jobbigt för honom. Men när vi kom närmre så gick farbrorn med ett stort brett leende på läpparna. Det spred sig såklart och jag log stort mot honom. Visst är det underbart! Han var säkert jätteglad för att han kunde vara ute och hans lycka smittade av sig till mig och jag gick och log resten av vägen hem. Wunderbar!
Väl hemma igen var det dax för lunch. Frank slukade snabbt en burk med kalops och lite efterrätt.
Efteråt va han på strålande humör och vi hade en flabbattack, vilket slutade med att Frank fick hicka (det gör det ganska ofta när han sätter igång och skratta).
Här är han med sina favvisar just nu. Ett bravopaket fyllt med lite vatten och en petflaska :-)
Ps. snoret rinner fortfarande från den sötaste näsan på den här planeten...suck...
//Annika
Så på med alla 20 lager kläder, jag började med Frank och sen skulle jag ta på mig själv i high speed, och när jag vänder mig tillbaka till Frank så finner jag detta:
Jag visste att han va trött men trodde inte han skulle somna innan vi kommit utanför dörren :-))
Nerpackad och redo för prommis i snön!
Promenerade mot sjukhuset och passerade ingång 33, (alla mammor vet va det är) nämnligen förlossningen.
Lite minnen från Franks förlossning ploppade upp i huvudet och jag kom på mig själv att jag faktiskt log. Det är ett gott tecken, har kanske inte uttryckt det innan men Franks förlossning var JOBBIG, och då menar jag alltså allt fram till snittet. Fick ju inte känna på den värsta smärtan kanske (vilket jag är glad för idag) men det var mentalt påfrestande att ha värkar i 42 timmar.
Efter en stund så vaknade Frank och satt och spejade i vagnen.
När vi nästan var hemma så mötte vi en äldre man som kom gåendes med en rullator och man kunde se på långt håll att det var jobbigt för honom. Men när vi kom närmre så gick farbrorn med ett stort brett leende på läpparna. Det spred sig såklart och jag log stort mot honom. Visst är det underbart! Han var säkert jätteglad för att han kunde vara ute och hans lycka smittade av sig till mig och jag gick och log resten av vägen hem. Wunderbar!
Väl hemma igen var det dax för lunch. Frank slukade snabbt en burk med kalops och lite efterrätt.
Efteråt va han på strålande humör och vi hade en flabbattack, vilket slutade med att Frank fick hicka (det gör det ganska ofta när han sätter igång och skratta).
Här är han med sina favvisar just nu. Ett bravopaket fyllt med lite vatten och en petflaska :-)
Ps. snoret rinner fortfarande från den sötaste näsan på den här planeten...suck...
//Annika
Kommentarer
Trackback
